Drömtydning enligt Freud och Jung

Freuds utgångspunkt

Sigmund Freuds drömtydning lades fram i Die Traumdeutung år 1900, och boken är utgångspunkten för nästan allt som senare skrivits om drömmar, också för det som skrivits emot den. Grundtanken är att drömmen har en mening, att meningen hör till drömmaren och att den går att nå med en metod. Innan boken hade drömmar framför allt lästs som budskap utifrån, från gudar eller framtiden. Freud flyttade dem inåt.

Han skilde mellan det manifesta innehållet, alltså drömmen som du minns den, och det latenta innehållet, det som enligt honom ligger bakom. Mellan dem står det han kallade drömarbetet: förtätning, där flera saker läggs samman i en enda bild, och förskjutning, där det viktiga byter plats med något oviktigt. Till det lade han en censur som ser till att det oacceptabla inte får passera i klartext.

Metoden följde av modellen. Eftersom förvandlingen är personlig kan bara drömmaren ta vägen tillbaka, genom fri association: man går igenom drömmens detaljer en i taget och säger vad som dyker upp, utan att sortera. Freud betraktade drömmen som en väg in till det omedvetna, och tolkningen som ett arbete som görs tillsammans med drömmaren och inte över huvudet på henne.

Vad Freud inte sa

De drömlexikon som säljs i hans namn hör inte till hans metod. Tvärtom: en färdig lista där varje symbol har en fast betydelse går emot hela poängen med fri association, eftersom betydelsen enligt Freud sitter i drömmarens egna förbindelser. Att han diskuterade vissa återkommande bilder är sant, men han behandlade dem som utgångspunkter för frågor, inte som översättningar.

Han sa inte heller att alla drömmar är sexuella, hur ofta det än upprepas. Att sexuella motiv fick stort utrymme i hans material är riktigt, men i hans modell är det önskan i vid mening som driver drömmen, och en önskan kan gälla nästan vad som helst. Däremot är det riktigt att hans samtid reagerade på just den delen, och att det färgat eftermälet mer än mycket annat.

Jungs invändning

Carl Gustav Jung arbetade nära Freud under några år i början av 1900-talet, innan de bröt med varandra. Brytningen handlade om flera saker, men när det gäller drömmar står en fråga i centrum: döljer drömmen något, eller visar den något?

Jungs svar var att den visar. Drömmen talar i bilder därför att det är dess språk, inte för att smuggla förbi en censur. Det gör tolkningen till en fråga om att stanna vid bilden och undersöka den, inte om att byta ut den mot något annat. Han beskrev också drömmen som kompenserande: den lyfter fram det som jaget underlåter att se, och drar mot balans snarare än mot avslöjande.

Till det lade han ett vidare material. Utöver drömmarens personliga historia räknade Jung med ett gemensamt bildförråd, arketyperna, och förklarade med det varför samma figurer återkommer i myter, sagor och drömmar hos människor som aldrig hört varandras berättelser. Hans metod, amplifiering, består i att jämföra drömmens bild med sådant material för att se vad bilden kan bära. Begrepp som skuggan och individuationen hör till samma bygge.

Den vidgningen är samtidigt Jungs svagaste punkt sett med dagens mått. Ett gemensamt bildförråd är svårt att pröva, och mycket av det han skrev ligger närmare religionshistoria och konst än naturvetenskap. Det är ett skäl att läsa honom som idéhistoria, vilket inte hindrar att hans läsning av enskilda drömmar kan vara träffande.

Freud och Jung sida vid sida

Skillnaderna är lättast att se när de ställs mot varandra. Tabellen beskriver hur de tänkte, inte vem som hade rätt.

Det de är överens om är värt att notera, eftersom det är det som blivit kvar: drömmen hör till drömmaren, den har något att göra med vaket liv, och den går att tala om. Det är en lägre men stabilare grund än deras respektive förklaringar.

Vad som hänt sedan dess

Under 1900-talets andra hälft flyttade drömforskningen från mottagningsrummet till sömnlaboratoriet, och frågan ändrades från vad drömmen betyder till när och hur den uppstår. Att drömmar framför allt hör till drömsömnen beskrivs under REM-sömn, som är förutsättningen för det mesta som skrivits om drömmar sedan 1950-talet.

Hobson och McCarley lade 1977 fram en rakt motsatt förklaring till Freuds: drömmen som hjärnans försök att få ihop en berättelse av sin egen nattliga aktivitet, alltså utan dold mening att avkoda. Hall och Van de Castle hade dessutom gett fältet ett sätt att mäta vad drömmar faktiskt innehåller, och resultatet var i hög grad vardag: kända personer, kända platser, återkommande bekymmer. Domhoffs kontinuitetshypotes sammanfattar det som att drömmar i huvudsak handlar om det du redan är upptagen av i vaket tillstånd.

Freuds censurmodell har alltså inte stått sig som förklaring till varför drömmar uppstår. Samtidigt har en del av hans grundantagande fått oväntat stöd från annat håll: att drömmen hänger ihop med det som tynger drömmaren. Den som vill följa den längre linjen bakåt finner den under drömtydningens historia, från mesopotamiska drömböcker till i dag.

Så används de här

På Drömtyda står Freud och Jung med som idéhistoria och som vokabulär. Deras begrepp är de ord vi har för att prata om drömmar, och därför får de plats på symbolsidorna tillsammans med vad modern forskning säger om samma dröm. Men ingen tolkning gäller här för att Freud eller Jung sagt något, och det är därför deras avsnitt alltid står intill ett tredje.

Den praktiska hållningen är enkel. Ett ramverk kan ge dig en fråga att ställa till din egen dröm: vad skulle jag inte vilja se här, vad saknas i mitt vakna liv, vem i drömmen bär en egenskap jag närmar mig. Det ramverket kan inte göra är att tala om vad drömmen betyder utan dig. Mer om hur sajten arbetar med källor står på om-sidan.

Vanliga frågor